RA Mental Management Tavastia

Viestini

Esittely

Palvelut

Eväitä
elämälle

Kuukauden Rita

Ota
 yhteyttä

 

Koulu-
tukset

 

Månadens Rita 84 (April 2016)                        (tässä suomeksi)

MOTIVATION - HUR MOTIVERA SIG SJÄLV OCH ANDRA?

Allt handlar egentligen om motivation. Jag stöter dagligen på frågor om hur man dels motiverar andra och dels sig själv: hur få eleverna att läsa sina läxor, hur få arbetstagarna att ta ansvar för sina uppgifter, hur få studerande att slutföra sina studier, hur få sina barn att städa sina rum, hur få sig själv att börja träna eller skriva på ett slutarbete eller tvätta bilen eller …

Ända sedan min tid som skolkurator för mycket länge sen har jag sugit i mig allt som har med motivation att göra: böcker, föreläsningar, publikationer, diskussioner och tidningsartiklar i hopp om att hitta motivationskoden. Men det verkar inte finnas någon sådan. Motivation är antagligen i sig ett rätt meningslöst ord, som borde bytas ut mot olika andra ord beroende på situation. Egentligen betyder motivation att man drivs att tillfredsställa ett behov. Dessvärre är behoven ibland motstridiga, t.ex. behovet att röra på sig för att orka och må bra kontra behovet att ligga på soffan och vila upp sig framför tv:n för orka och må bra. Eller behovet att studera för att klara sig i arbetslivet kontra behovet att vara på facebook för att klara sig socialt. Och hittar vi inget inre behov för en viss verksamhet (t.ex. för skoleleven att följa med lektionen), spiller vi bara bort tid och krafter med att försöka motivera.

Motivation måste komma inifrån. All motivation som kommer utifrån i form av straff eller belöningar är bara ett beteende, som lönar sig för stunden. Småningom förlorar både straffen och belöningarna i styrka och beteendet upphör. Motiveraren möter enbart passivt eller aktivt motstånd. Men hur uppstår då inre motivation?

Det finns något som kallas för korrektionsreflexen. Den är en reaktion, som uppstår ur känslan att allt inte är som det ska vara, dvs. en viss form av obalans. Får vi alltså oss själva eller den som vi vill motivera att införliva det önskade beteendet i sin uppfattning om balans, kommer motivationen av sig själv som en korrektionsreflex.

Frågan blir då, hur uppfattningen om balans justeras. Här kommer några vinkar, vilkas utgångspunkt är, att varje människa är född med ett behov att klara sig så bra som möjligt här i livet. En del ser stora möjligheter framför sig och formar sin idé om balans i enlighet med det. Andra ser väldigt små möjligheter, varför deras idé om balans kan handla om att ligga lågt och göra så litet väsen av sig som möjligt – eller också, tvärtom, att gå ut aggressivt för att åtminstone få ut någon del av kakan. Lyckas vi alltså vidga synfältet för dem som ser bara minimala möjligheter, har vi korrektionsreflexen eller motivationen där som ett brev på posten.

En gammal visdom säger, att det alltid är mera effektivt att sänka svårighetsnivån på en uppgift än att försöka öka på motivationen att utföra den. Svårighetsnivån sänker vi genom att t.ex. spjälka upp uppgiften i många små delar eller genom att ta fram det kunnande som redan finns i anslutning till uppgiften.

Så har vi också 21-regeln, enligt vilken vi kan viljemässigt införliva ett visst litet specifikt beteende i vår vardag tre veckor framöver. Därefter har det blivit en vana, dvs. en del av vår balans med korrektionsreflexen som följd. Sen tar vi itu med nästa specifika beteende, utför det viljemässigt 21 gånger, så det också blir en vana. Och så vidare. Genvägar till motivationen finns antagligen inte ofta. Det är bara att vara systematisk. Allt ändrar inte genast. Det är lite som att bygga upp muskler.

Månadens citat:

Tal Ben-Shahar: Lyckligare (Onnellisemmaksi, Happier)