RA Training & Coaching

Begreppet ’tillräckligt bra’ dyker upp rätt ofta i dagens arbetsliv. Vad som menas med det varierar sannolikt ofta beroende på person och situation. Där en tycker att han tvättat bilen tillräckligt bra, när han farit över den på utsidan, är det inte tillräckligt för en annan innan också insidan är ordentligt upputsad. På jobbet tycker en att han uträttat tillräckligt, när han ringt upp fem kunder, medan en annan är nöjd först efter att hela listan är genomgången.

Kriteriet på ’tillräckligt bra’ måste antagligen ses utgående från förhandenvarande resurser i förhållande till målsättningen. Har du en kvart på dig att tvätta bilen, så får det duga, när tiden är ute. Har du en massa andra uppgifter under dagen än att ringa upp kunder, anpassas antalet samtal därtill. Egentligen blir vi väl ganska sällan färdiga med allt vi tänkt oss. Det sägs, att tidsbrist är snarast brist på prioritering, även om detta nog klingar väldigt falskt i till exempel en närvårdares eller socialarbetares öron. Och så är det också en viss skillnad på vilken uppgift du står inför, att utföra ett kirurgiskt ingrepp eller att skriva ett protokoll från ett möte…

Faktum är dock, att deadlines enligt otaliga forskningsresultat höjer arbetseffektiviteten, när det gäller löpande ärenden, studier, palavrar, planering mm. Enligt den klassiska prioriteringsmodellen bör vi först åtgärda det som garanterar penninginflödet och sedan de uppgifter som kommer från bossen. Hur den resterande tiden skall användas kräver yrkesmässig omdömesförmåga och sunt förnuft. Yrkeskunskap, sägs det, är inte längre att kunna utföra ett arbete på ett visst sätt, utan att kunna avgöra, vad som bör göras och hur bra det behöver göras och vad som inte är lika viktigt och som, ifall det blir ogjort, inte åsamkar lika stor skada.

Förutsättningen för en lyckad palaver är till exempel att den har ett klart definierat mål och en tidsgräns. Deltagarnas uppmärksamhet räcker till omkring 10 minuter per ärende, så det är skäl att hålla takten uppe. Sampo Sammalisto betonar, att deltagarlistan bör begränsas till sex personer. Efter det blir en vettig diskussion svår att genomföra. Vi klarar oss bättre om vi accepterar, att det vi gör för det mesta inte leder till 100 procentiga resultat (utom vid extremt viktiga uppgifter, som kräver sin egen uppladdning och tid), utan att 40-70 procent räcker. Det är antingen pengarna eller tiden, som sätter gränserna. Vad betalar kunden eller tjänstens beställare för? Hur långt räcker köparens pengar? Hur mycket tid är avsatt för uppgiften?

Var kommer då arbetsglädjen ifrån, undrar mången arbetstagare, om vi inte får göra ett ordentligt jobb? Ja, vad menas med ’ett ordentligt jobb’? Det är i dag något annat än det var i går. Då räknades det som en merit att vara grundlig och precis. I dag krävs helhetsbild, ansvarstagande och individuell verksamhetsförmåga. Det handlar alltså om att ändra på den yrkesidentitet vi ärvt av våra föregångare och hitta arbetsglädjen i den nya arbetsbilden. I dag existerar inte längre gårdagens arbetsledare, som säger åt oss vad vi ska göra. Vi förväntas vara utbildade till att tänka själva.

För att vi till fullo skall förstå vad som räknas som ’tillräckligt bra’ och känna arbetsglädje, krävs både en helhetsbild av jobbet och en självbestämmanderätt, vilka båda ger meningsfullhet och ett samband mellan ansträngning och utdelning.

Månadens citat:

Arbetet fyller den tid som reserverats för det. -Parkinsons lag