|
Månadens Rita 52 (11.2.2013)
(tässä suomeksi)
 ATT
TRIVAS PÅ SIN ARBETSPLATS
Alla har rätt att trivas på sin arbetsplats, brukar jag
poängtera i mina utbildningar. Det är utgångspunkten. Och
det inbegriper automatiskt, att trivseln inte få ske på
någon annans bekostnad, då även den andra har rätt att må
bra. Hur det ska gå till är en annan femma. Vems ansvar är
arbetstrivseln på?
I första hand är den nog på arbetstagarens eget ansvar, det
vill säga efter att ledningen skött om de formella
förutsättningarna såsom arbetsutrymmen, ramar för
arbetsuppgifterna och tillgängliga resurser. Tycker man sig
inte ha fått dylika, är det bäst att fråga efter dem. Det
kan verka fel, att arbetstagaren själv ska stå för sitt
välmående, då det ju är i arbetsgivarens intresse att
personalen orkar och mår bra. Å andra sidan är det bara
personen själv, som vet hur han mår. Han är alltså den som
det tillkommer att ta första steget mot en förbättring,
ifall trivseln är hotad.
De två vanligaste orsakerna till missnöje torde vara en
schism mellan arbetstagare och en ohanterligt stor
arbetsbörda. Någon allmängiltig, detaljerad modell för hur
man skall råda bot på dessa hinder för trivsel på
arbetsplatsen lär inte finnas. De är alltför mångfasetterade
för att passa in i samma format. Några synpunkter jag
snappat upp på vägen, vill jag ändå dela med mig.
Schismen mellan arbetstagare lindras något, när alla parter
inser, att vi alla är människor på gott och ont. Vi har alla
mer eller mindre olika bakgrund, mot vilken vi tolkar
situationer och andras reaktioner och beteenden. Ibland
övertolkar vi. Ibland går något viktigt oss helt förbi. Det
är så gott som omöjligt att ändra på en annan människa (utan
ordentliga tortyrredskap), det vet vi. Men det är möjligt
att bete sig så, att personen i fråga själv vill eller
hamnar att ändra på sig. Någon gång genom att vända andra
kinden till, någon gång genom att först räcka ut handen,
någon gång genom att uppriktigt lyssna på honom, någon gång
genom att sätta tydliga gränser och någon gång genom att
låta honom löpa linan ut och se väggen komma emot.
Vi människor är inte särskilt perfekta – och somliga är
förstås ännu mindre perfekta än andra... Och också dem
nödgas vi ha att göra med (ifall deras vägg inte kommit
emot). De tänker förmodligen detsamma om oss... Härtill har
vi sannolikt fått ovanstående ordspråk, enligt vilket det är
bättre att dämpa sina egna reaktioner genom att till exempel
ge otrevliga situationer en ny betydelse eller tolkning, som
inte retar upp oss. Vi kan också förstärka vår jagbild, så
att vi inte tar saker så personligt. Det andra säger eller
gör, är bara vad de säger eller gör, vi blir inte annorlunda
för det.
Vad den ohanterligt stora arbetsbördan beträffar, bör vi
hålla i minnet, att arbetstiden fortfarande är i stort sett
åtta timmar om dagen. Under de senaste årtiondena har
arbetsuppgifterna dock väsentligt ändrat karaktär på ett
sätt som vi upplever som en enorm ökning. Ökningen kommer i
form av krav på it-kunnande och nätkontakter och
dokumentation samtidigt, som kontorspersonal minimeras och
arbetsledare upphört att existera. Vi har väldigt svårt att
orientera oss i denna nya sköna värld, där det ankommer på
oss själva att anpassa resurserna till arbetskraven. Här
behöver vi allt det stöd vi kan ge varandra för att hitta
kreativa lösningar på hur man får de fyra elefanterna att
rymmas i folkvagnen. Vi får nog enskilt och tillsammans
omdefiniera elefanterna ganska mycket.
Månadens citat:
Det är lättare att ta på sig skor än att täcka hela världen
med en matta.
– Talesätt
Månadens
boktips:
Ari Heiskanen: Nollatoleranssi: Taltuta tuloksen tuhoojat
(2011).
Paul McKenna: I can make you smarter (2012).
|