|
Månadens Rita 42 (19.2.2012)
(tässä suomeksi)
 NOLLTOLERANS
PÅ JOBBET OCH I DET EGNA LIVET
Nolltolerans kan sägas vara organisationens inre livskraft,
från vilken avlägsnats barlaster som står i vägen för den
grundläggande verksamheten, basuppgiften. Typiska sådana
barlaster är
ü
livlösa tyngder (personer som inte tar ansvar),
ü
stresstyngder (kostnader som uppstår som följd av
felinriktad brådska) och
ü
störningstyngder (störande uppträdande eller mobbning)
Gemensamt för dessa är, att de förorsakar både mänskliga och
ekonomiska förluster, som aldrig riktigt kommer till synes
och som därför ingen inom organisationen är ansvarig för.
Ari Heiskanen gör upp olika kalkyler för hur enorma summor
det faktiskt är fråga om. Bland annat upptar bara de
störande beteendena rentav sju veckor (!) av en förmans
arbetstid. Med tanke på att det helt enkelt per automatik är
så, att de bästa företagen får de bästa arbetstagarna, lönar
det sig att forska lite närmare i saken.
Att göra resultat är organisationens viktigaste uppgift. Vad
resultatet går ut på, hur det är definierat och hur det mäts
borde vara klart för alla arbetstagare. Det som håller ihop
folk på jobbet är deras basuppgifter. Vad basuppgiften
egentligen innehåller är ingalunda klart för alla, speciellt
inte som den ändrat rätt mycket de senaste åren på så gott
som alla yrkesområden. Och alla former av förändringar är
detsamma som hot och risker, speciellt för en person, som
varit någorlunda nöjd med den tidigare situationen.
Känslor får sålunda i och med förändringarna en central
position också på jobbet. Känslor är som bekant kroppens
signal på den yttre och den inre omgivningens beskaffenhet.
Blir det för kallt, berättar kroppen att vi borde uppsöka
värme, sjunker blodsockret för lågt reagerar hypotalamus med
att sända ut hungerssignaler, osv. I fråga om mindre
entydiga saker, gör vår hjärna först diverse mera eller
mindre automatiska tolkningar, som sedan aktiverar
känslorna. Rent genetiskt sållar vi allt som kommer emot oss
först känslomässigt, förnuftet ger oss därefter alternativ
om hur vi kan bemöta de signaler vi får. Trots den
kulturella och tekniska utvecklingen är vi som organismer
fortfarande stenåldersmänniskor. Plötsligt släpps alla
skyddsmekanismer på och känslorna skenar iväg med oss. Det
förklarar kanske hur en stor del av arbetsplatskonflikterna
verkar helt obegripliga och får en att tänka på ordspråket
’Skrapa lite på människans yta och där under hittar du ett
barn’. Såväl inom ledarskap som lärarskap är det mera en
fråga om att hantera människor än att hantera sakinnehåll.
Enligt Barbara Fredricksons forskningsresultat vid
University of North Carolina, hör både positiva och negativa
känslor till vår vardag, och de bör alla accepteras. Man bör
dock se till att förhållandet mellan de båda
känsloladdningarna är 3 till 1: minst tre positiva
känsloupplevelser per en negativ. Lyckas man upprätthålla en
sådan balans ökar förmågan att tänka rörligt och se
sammanhang, och man fastnar inte i detaljer, som hindrar en
att se helheten. Livet blir kvalitetsmässigt bättre.
Fredrickson jämför det med en segelbåt, där de positiva
känslorna fungerar som fyllda segel, medan de negativa kan
vara kölen som håller båten på kurs. De negativa känslorna
är ofta djupt liggande försvarsmekanismer, som skärper oss
och varnar oss för verkliga eller inbillade faror.
Heiskanens nolltolerans och Fredrickson förhållande 3:1
handlar sannolikt om samma sak: organisationens och den
enskilda individens inre livskraft. Samma metoder kan
användas i båda fallen:
o
Bemöt aktivt negativa känslor och situationer, sopa inte
undan dem. Fundera över deras budskap. Se sedan till att
skaffa minst tre positiva känsloupplevelser för varje
negativ känsla.
o
Låt inte de positiva upplevelserna rinna obemärkt förbi. Ta
vara på dem och förstärk känslan genom att notera dem,
återkalla dem i minnet eller berätta om dem för någon.
o
Uppmärksamma och uppmuntra det som fungerar bra både hemma
och på jobbet.
o
Ge öppet uttryck för positiva känslor (vänlighet, intresse,
öppenhet, tolerans, tacksamhet, mm.). De har en tendens att
sprida sig inom familjen och arbetsgemenskapen så länge de
är äkta.
--------------------------------------------------------------------------------------
Månadens boktips:
Ari
Heiskanen: Nollatoleranssi, Taltuta tuloksen tuhoojat
(2011).
Barbara Fredrickson: Positivity (2009).
--------------------------------------------------------------------------------------
|