Viestini
Esittely
Blogi ja artikkelit
Eväitä
elämälle
Kuukauden
Rita
Ota
yhteyttä
Koulu-
tukset
|
Månadens
Rita 158 (10.12.2024) (tässä
suomeksi)
 MEDIKALISERING,
PSYKOLOGISERING OCH EMOTIONALISERING
Ari Väänänen räknar upp ovanstående begrepp i sin bok Mielen
aikakausi (2024), där han beskriver hur vi lever i en kultur
av psykoemotionella förklaringar och terapier, som förväntas
lösa våra problem.
Vilka då problem?
Psykiska orsaker är den överlägset vanligaste orsaken till
sjukfrånvaro. Var tionde finländare stoppar i sig piller mot
depression. Unga lider alltmera av ångest och olika mentala
störningar. Kelas stöd för långtidspsykoterapi är nu tre
gånger större än för tio år sedan.
Frågan uppstår, huruvida vi faktiskt har det så mycket
tyngre nu, när vi ändå har det så jämförelsevis bra?
Tidigare var det krig och fattigdom och allsköns elände, men
då hade vi inte särskilt mycket psykiska sjukdomar eller
beteendestörningar. Kanske hade man bara inte satt etikett
på dem då ännu.
Hur som helst verkar det som om gränserna för mental hälsa
har grumlats upp och breddats en hel del. Det har till
exempel blivit allt vanligare att söka sig till
arbetsläkarens mottagning för att ens husdjur dött eller det
uppstått konflikt med en kollega.
Den historiska förändringen från lantbrukssamhälle via
industrialismen till dagens globala it-samhälle har
självfallet fått oss ur balans och vi får den inte tillbaka
med att jämföra oss med andra, främst via sociala mediers
glansbilder av livet. Vi börjar omedvetet förvänta oss, att
livet skall löpa utan större motgångar. Där livet förr
bestod av att övervinna svårigheter och glädjeämnen utgjorde
små kryddor, är det nu tvärtom. Livet skall flyta och
motgångar vara undantag – och de skall kunna lösas med hjälp
av arbetshälsan eller elevvården.
Vi uppmanas lyssna på oss själv, känna efter hur vi mår och
hitta vår egen stig här i livet. Vi emotionaliseras med
diskussioner om känslohantering och skall få psykiatrisk
hjälp, om vi blir ångestfyllda, då vi inte hittar vår
identitet.
Men arbetslivet är inte till för att vi skall förverkliga
vår potential. Vi jobbar fört vårt levebröd. Arbetet finns
till för att föra samhället framåt och producera sådant, som
det finns efterfrågan på. Till detta skall vi naturligtvis
använda vår potential så långt det går.
Självfallet skall vi inte förringa äkta psykiska problem.
Men om vi slutar försöka lösa sociala problem och vardagens
utmaningar med medicin och terapi, räcker de tjänsterna till
för dem som faktiskt behöver dem.
Arbetslivet kräver onekligen mycket av oss. Vi skall leda
oss själva och vara effektiva, kreativa och resilienta.
Detta har gett upphov till självhjälplitteratur om
stresshantering och goda råd på sociala medier om hur vi
skall undvika utmattning. Inget fel med det, men nu är det
ju inte fråga om att vi inte skulle känna till vikten av
återhämtning, prioritering och allt det där med rätt kost,
sömn, motion osv., som regelbundet räknas upp.
Men all denna kunskap har inte hjälpt ett skvatt, för
biologiskt är vi programmerade att spara energi. Ingen
medikalisering eller psykologisering i världen kullkastar
denna benägenhet. Däremot kunde man använda sig av mental
träning och dess mångsidiga redskap. Samt sunt förnuft.
Många av oss mår till exempel bättre av att regelbundet
kolla mejlen och aldrig samla dem på hög. Likaså finns det
sådana, som gillar avbrott och tycker att de ger hjärnan en
liten paus. Tvärt emot de goda råden!
Hur vi än vrider och vänder på vårt välmående, är det nog så
att vi – i självledarskapets namn – själva får ta hand om
det. Och vi skall inte krångla till det, utan inse, att
svårigheter hör livet till och att det är helt ok att må
dåligt ibland. Då kan vi glädja oss mera åt de goda
stunderna och förgylla vardagen med små glädjeämnen som en
kopp kaffe, en tv-serie eller en promenad.
Månadens läsvink: Ari Väänänen: Mielen aikakausi (2024)
|