|
Månadens
Rita 157 (6.11.2024) (tässä
suomeksi)
 FÖR
MYCKET STRESSANDE PSEUDOARBETE?
”Något är fundamentalt fel med vårt arbetsliv” säger
forskaren Nikolaj Kure vid Århus universitet i
Hufvudstadsbladet 22.9.2024. Arbetslivet är i behov av
strukturellt och politiskt nytänk.
Vi såsar runt i stress och pseudoarbete, som inte medför
något reellt värde för samhället. Det moderna
arbetslivet är irrationellt och ineffektivt med en massa
förändringsprocesser och inhyrda konsulter trots att
forskningsresultaten klart visar på bristande lönlöshet med
detta. Ofta är man inte ens på det klara med vilka problem
man egentligen försöker lösa.
Ta till exempel alla möten som mångas arbetstid går åt till,
möten som varken leder till större produktivitet eller
välmående. För att inte tala om all dokumentation. Läkare
flyr den offentliga sektorn, då de inte hinner med sina
patienter för möten och dokumentation. Lärare blir
desillusionerade eller byter yrke, då dokumentationen tar så
mycket tid från undervisningen. Forskare ser ingen mening
med sitt jobb, då så mycket tid går åt till administration i
stället för att undervisa och forska.
Ett stigande antal arbetstagare blir sjukskrivna på grund av
psykisk eller fysisk utmattning. Samtidigt uppmanar
politiker folk att jobba mera.
Robert M. Sapolsky, bland andra, menar att vi ofta försöker
hitta lösningar på problem som inte existerar. I boken
’Varför vi beter oss som vi gör’ går han mycket detaljerat
in på hur vår invecklade hjärna får oss att handla
irrationellt av historiska, kulturella, sociala och
neurologiska skäl, och hur handlandet sedan blir en vana vi
inte ifrågasätter. Han ger inte mycket för den fria viljan.
Det är behovet att accepteras socialt och fungera enligt
referensgruppens kultur, som styr vårt handlande med
förhållandet mellan amygdala och pannloben som en av
bakgrundsfaktorerna.
Vårt så kallade pseudoarbete med alla förändringsprocesser
gör att vi ideligen måste fatta beslut om mycket som inte
leder någonvart. Härvid aktiveras stressresponsen oavbrutet,
då vi föreställer oss att vi inte riktigt hinner med. Vi
förmår inte balansera upp arbetsbilden med de givna
resurserna eller ifrågasätta nyttan med det vi förväntas
göra.
Sapolsky talar om en kognitiv belastning, som uppstår av den
energi alla besluten kräver. Blir den kognitiva belastningen
för stor eller kronisk, gör den slut på dopaminet, vilket
leder till oförmåga att känna glädje.
Tala om brist på arbetsglädje!
Sjukskrivningar är en naturlig följd av stressen med den i
mångas tycke snedvridna arbetsbilden med möten,
administration och dokumentation. Vårt immunsystem, som
normalt stärks av akuta stressreaktioner, försvagas nu av
den kroniska kognitiva belastningen, vilket ökar sårbarheten
för olika infektionssjukdomar.
Dessutom, apropå problem som inte existerar, har vi en
tendens att medikalisera olika fult normala tillstånd. Att
vi mår dåligt då och då är inget problem. Det är cykliska
tillstånd som hör livet till. Ständigt välbefinnande är inte
ett naturligt tillstånd för människan. Som psykiatern Anders
Hansen säger i boken Depphjärnan (se månadsbrev 144): ”Det
är okej att må dåligt ibland.”
Kanske kunde vi ifrågasätta lite oftare varför vi gör det vi
gör. Och låta bli att ge tillfällig deppighet onödigt stor
betydelse.
Månadens bakgrundslitteratur:
Robert M. Sapolsky: Varför vi beter oss som vi gör (2018)
|