|
Månadens
Rita 147 (3.11.2023) (tässä
suomeksi)
 ANSVAR
ÄR INTE SÄRSKILT LÄTT SÅLT Vad menas
egentligen med ordet ansvar? I brev nr 76 i boken ”100 brev”
(nr 78 på hemsidan) tog jag upp frågan med inriktning på vad
vi är ansvariga för och vad inte. Typ: du är inte ansvarig
för vädret, men nog för hur du klär dig. Nu ser jag ett
visst behov av att utveckla funderingarna kring begreppet.
I massmedia hör och läser vi om hur större ansvarstagande
efterlyses. Arbetstagarna borde vara mera ansvarstagande
beträffande sina arbetsuppgifter, cheferna borde ta mera
ansvar för sina anställda, barn och unga borde lära sig ta
ansvar för sitt skolarbete, föräldrar borde ta ansvar för
uppfostran av sina barn, en rehabilitant borde ta ansvar för
ett hälsosammare leverne osv.
Hur då borde ta ansvar? Hittills har det
inte hjälpt att räkna upp allt man borde och inte borde
göra. I urminnes tider har man kämpat för att få folk att
känna ansvar. Det har alltid funnits ett behov av att någon
ser till att saker blir rätt utförda och tar skulden på sig,
om de inte blir det. Inte att undra på om ansvar inte är
särskilt lättsålt!
Låt oss se lite närmare på ansvarsgivande
och -tagande.
Först och främst går det inte att ge
ansvar utan att det tas emot, då blir det till en uppgift.
Därtill är det ganska fåfängt att ge en
grupp ansvar för något. En grupp består av individer, och vi
vet inte om någon av individerna är uppriktigt beredd att
åta sig uppgiften och det arbete den medför.
För det tredje hör ansvar och makt ihop.
Ansvar utan makt är fortfarande närmast en uppgift.
Hur kan man alltså få folk att ta ansvar?
För att en arbetstagare skall ta ansvar,
måste hen ha ett personligt behov av att saken blir omskött.
Resultatet måste komma till synes och upplevas som
tillfredsställande. Inget hindrar, att hen engagerar andra i
uppgiften, men hen måste personligen vara villig att vara
redovisningsskyldig.
Chefernas ansvar består i att ge fullmakt
till dem som skall sköta uppgiften och lita på att den sköts
– och sen lugnt, som huvudansvarig, ta smällen de gånger
arbetstagarna gör sina missar. Detta är inte trevligt, men
oundvikligt, ifall man vill delegera ansvarstagandet och den
därtill hörande makten.
Barns, ungdomars och föräldrars
ansvarstagande följer samma regler. Handlar det om en
uppgift eller ett ansvar? Till ansvar hör vissa fullmakter
och man är sedan ansvarig för resultatet. Ansvarstagande
kräver konstruktiv inlärning, för att det skall bli klart
att saker och ting har konsekvenser (konsekvensanalys). Det,
att eleverna så att säga daltas med och skyfflas genom
grundskolan, uppmuntrar inte precis till att de lär sig ta
ansvar.
Stöd och handledning behövs också inom
rehabiliteringen. Som kardiologen Outi Haggren säger i
Hämeen Sanomat (23.10.2023), får hjärtpatienter på sjukhus
vård för tusentals euron, varefter de skickas hem med en
uppmaning om att ta ansvar för hälsosammare levnadsvanor och
viktminskning. Detta räcker inte, tillägger hon. De flesta
vet redan tillräckligt om vad som är hälsosamt och
ohälsosamt utan att för den skull följa instruktionerna.
För ändring av levnadsvanor behövs
kontinuerlig och sakkunnig handledning, vilket skulle spara
in enorma vårdkostnader och onödigt mänskligt lidande.
Därför efterlyser hon med det snaraste någon form av
livsstilsträning redan inom bashälsovården. Vi kan helt
enkelt inte ta ansvar för sånt vi inte behärskar eller har
kontroll över.
Månadens lästips än en gång Jordan B. Peterson: Bortom
ordning , 12 nya livsregler (2021)
|