|
Månadens
Rita 141 (2.3.2023) (tässä
suomeksi)
 QUIET
QUITTING, BRA ELLER DÅLIGT? Begreppet
”quiet quitting” figurerar i tidningsspalterna och sociala
media allt oftare. Det handlar om hur arbetstagaren börjar
uträtta bara det minimala och oundvikliga, när kraven
upplevs som för stora. Då vi samtidigt läser om hur unga
vuxnas arbetsrelaterade utmattning utgör ett hot mot
ekonomin (Helsingin Sanomat 27.2.2023), ligger det nära till
hands att uppfatta ”quiet quitting” som en positiv
motreaktion.
Men är det faktiskt något positivt? Vart
tar arbetsglädjen och engagemanget i så fall vägen?
Vi vet, att när vi kontinuerligt får se
ens små resultat av vårt arbete, utlöses dopaminduschar, som
ger oss kraft och inspiration att orka jobba vidare. Vi vet
att tre viktiga motivatorer på jobbet är Mästerlighet,
Autonomi och Meningsfullhet. Vi vet, att livet lätt börjar
kännas meningslöst, om vi inte kan vara till nytta för
andra. Vi vet väldigt mycket, som pekar på att ”quiet
quitting” är ett dåligt sätt att uppnå välmående. Tidigare
användes termen ”italiensk strejk”, när arbetstagarna
protesterade med att göra så lite som möjligt utan att
direkt göra tjänstefel.
Jordan B. Peterson säger, att människan
inte kan känna tillfredsställelse i livet utan att ha något
högre att sikta mot. Om vi inte siktar mot något, har vi
ingenstans att ta vägen, inget högre värde i vårt liv.
Arbetet måste känns tungt ibland. Han tillägger, att det
utan vidare är enklare att passivera sig, men då blir livet
tomt och meningslöst. Alla hittar inte meningsfulla
fritidssysselsättningar.
Kunde ett alternativ till det passiva
”quiet quitting” vara att aktivt börja anpassa
arbetsuppgifterna till resurserna. Ingen kräver mera av oss
än vad resurserna räcker till. Dessvärre går det inte att få
direktiv ’uppifrån’ om vad vi måste göra bra, vad vi kan
sköta i förbifarten och vad vi till och med kan lämna
ogjort. De flesta arbetstagare i dag har gedigen utbildning
och är oftast de som bäst kan avgöra följderna av sina olika
arbetsinsatser.
Ledningens uppgift är att ange
målsättningen och bestämma resurserna. Arbetstagarens
uppgift är att anpassa resurserna till uppgifterna och
avgöra vad som är det väsentligaste och sedan tillsammans
med sina arbetskamrater genomföra det. Resurserna kommer
aldrig att räcka till allt man vill och borde göra.
Ytterst sannolikt kommer det aldrig att
gå långsammare i arbetslivet, tvärtom kommer takten att öka.
Då faller det på oss själva att tillsammans avgöra vad vi
vill satsa våra krafter på. Detta är kanske en form av
”active quitting”, där vi medvetet gallrar bland uppgifterna
och låter bli att göra sånt som inte stöder syftet för den
egentliga arbetsuppgiften. Vi måste bygga upp arbetet så att
vi får uppleva resultat med medföljande dopaminduschar. Den
formella målsättningen finns inte alltid där för att uppnås
till hundra procent utan närmast för att hjälpa oss
organisera och rikta våra resurser.
Kort sagt:
- Det krävs inte mera av oss än vi förmår.
- Arbetstakten kommer bara att öka och vi måste själva
gallra bland uppgifterna.
- Vi behöver tillsammans komma överens om hur vi skall jobba
med det väsentliga.
- När vi ser resultat av vårt arbete, får vi nya krafter och
hålls inspirerade.
Månadens lästips, än en gång: Jordan B. Peterson:
Bortom ordning , 12 nya livsregler (2021)
|