|
Månadens Rita 128 (6.12.2021) (tässä
suomeksi)
 PANIK
OCH ÅNGEST ÄR INTE NÅGOT DÅLIGT.
Anders Hansen, Sveriges
kändispsykiater, vill att vi skall förstå hur våra
reaktioner har sina rötter i evolutionen. Vi som är vid liv
i dag har inte en hjärna som prioriterar lycka och
välmående, utan en hjärna som ser till att vi blir vid liv.
Våra överlevnadsstrategier har under alla tider varit att
spara energi alltid när vi kunnat, att äta allt vi kommit
över, att akta oss för främmande situationer och känna panik
inför prassel i buskarna. Dessutom har det varit av största
vikt att inte lämnas utanför flocken, vilket skulle betyda
en säker död.
Det som höll oss vid liv då är dock inte
det som håller oss vid liv nu. Då behövde vi ett stressystem
som varnade för alla tänkbara och otänkbara faror liksom
förmågan att känna ångest inför osäkra situationer. Detta
mobiliserade våra försvarsmekanismer och förbättrade våra
överlevnadsmöjligheter.
Idag förväntas vi vara orädda, avhålla
oss från onödigt ätande, röra på oss utan direkt behov av
det, och förhålla oss positivt till förändring och
oförutsägbarhet.
Vi är helt enkelt inte gjorda för livet
av idag. Hur man skall tackla de här biologiska fakta är det
ingen som riktigt vet, men antagligen leder blotta insikten
om detta vårt genetiska arv till en större kravlöshet. Vi
förväntar inte det omöjliga av oss själva eller andra, utan
utvecklar en större förståelse för våra logiskt sett
konstiga reaktioner.
I arbetslivet har man börjat tala allt
mera om arbetsplatskultur och psykologisk trygghet. T.ex.
Telma-lehti 4/2021 tar upp frågan under rubriken
”Työpaikalla on lupa olla oma itsensä” (På arbetsplatsen har
man rätt att vara sig själv). Nu kan vi förstås aldrig vara
annat än oss själva, även om vi skulle vilja det, men man
kan låta sig komma till synes i lite större utsträckning.
Här avses att vi vågar ta risken att berätta om oss själva
och dela erfarenheter, att vi kan komma med mindre
genomtänkta idéer och våga säga saker utan att bli
utskrattade, vilket gör att vi känner oss vara en viktig del
av teamet.
Frågan är hur vi får till stånd en dylik,
trygg arbetskultur.
Förmannen är i allmänhet den som får det
största ansvaret pådyvlat sig, även om man i diskussionen
också lyfter fram hur arbetstagarens eget beteende inverkar
på gruppdynamiken. Nu har ju förmannen dessvärre ingen
trollstav och i personalen finns det ofta många starka
personligheter, vilket kan prägla arbetsgemenskapen mycket
mera än olika överenskommelser.
Vi vet att kultur inte är något man kan
införa i en grupp utifrån. Men den kan befrämjas. Och då
måste den gå ihop med våra genetiska överlevnadsinstinkter
och inbegripa vår motvilja mot oförutsägbarhet samt vårt
behov att accepteras av flocken.
Ledningen kan antagligen bädda för
psykologisk trygghet med mycket enkla medel som att
regelbundet ge personalen lite tid och plats att lära känna
varandra, skratta tillsammans, utbyta erfarenheter och
uppleva rent personlig gemenskap. Med en psykologiskt trygg
kultur som bas, jobbar vi människor för det mesta bra ihop
mot samma mål.
Månadens citat:
”Om ett ägg knäcks från utsidan slutar ett liv. Om det
knäcks från insidan börjar ett nytt. Allt du behöver börjar
från insidan.” - Jim Kwik
Månadens lästips:
Adam Grant: Think Again, 2021 Anders Hansen:
Depphjärnan: Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?
2021 |